I sydvästra Skåne avsmälte den senaste landisen för ca. 15.000 år sedan. Då drog sig havet snabbt tillbaka och fortsatte nedåt till långt under den nuvarande nivån. Delar av Skåne blev därvid landfast med Danmark. De första djuren kunde invandra och i takt med att klimatet blev varmare kunde träd växa upp samt mossar och kärr bildas bl.a utanför Måkläppen. Från de senare spolas torv tidvis upp på stranden. Nyligen påträffades även en stor stubbe från ett träd som sannolikt vuxit väster om Måkläppen.
Bland de först invandrade djuren kom vildren och jättehjort. Vid byggandet av Falsterbokanalen togs det upp ett omfattande torvlager på 10 meters djup. Det innehöll bl.a. horn av ren och ben av jättehjort. Det senare har daterats till ca. 13.000 år före nutid (Larsson & Brost 2011),
Uppspolad stubbe mellan sjömärket och Måkläppens sydspets. Foto: Bertil Ringberg 2012
Det är först när Littorinahavet började stiga för 9.800 år sedan och succesivt dränkte landområdena mellan Skåne och Danmark som vi kan säga något om hur Falsterbohalvön bildades. Vid byggandet av Falsterbokanalen påträffades 1940 ett lager torv överlagrat av marin gyttja på att djup av ca. 5 m under havsytan.Torven bedömdes som bildad på land och daterades till 8.600-8.400 år före nutid. Det motsvarar tiden just före Littorinahavets stigning över torven på platsen.
Littorinahavet steg till något mer än 5 meter över nuvarande havsyta och bildade en strandvall, som är särskilt tydlig sydost om Kämpinge. Sin högsta nivå nådde Littorinahvet ca. 6.000 år för nutid och började därefter dra sig tillbaka.
Man kan förmoda att Måkläppen höjde sig ur havet redan för ca. 4.000 år samtidigt som Falsterbonäset började bildas. Näset anses ha bildats genom att uppstickande moränkärnor förenades med varandra och med land , varvid havs- och vindavlagringar, främst sand, fyllde ut mellanliggande områden. Måkläppens nuvarande form tyder på att den byggts upp på ett liknande sätt.
Några säkra belägg för att Målkläppen existerade före medeltiden finns emellertid inte. Fynd från 1200-1400- talen har gjorts och tyder på att ön utnyttjades vid fisket under den sk. sillatiden.
Skriftliga belägg för Måkläppens existens föreligger från slutet av 1600-talet och Linné såg ön från nuvarande Kolabacken vid sitt besök 1749.
Från sjökort och kartor kan man se att Måkläppen i stort sett hade samma form från början av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Vissa år var ön mycket liten t.ex. 1925 och 1934. Den återhämtade sig emellertid till den hästskoliknande form, som den antagligen redan fått då den höjde sig ur havet första gången.
Måkläppens form och topografi förändras ständigt genom havets strömmar, vågor samt växlingar mellan hög- och lågvatten. Växelverkan mellan nedbrytande abrasion och ackumulation genom tillförsel av sand och grus har pågått sedan ön bildades. Detta har beskrivits av Arne Schmitz i boken ”100 år på Måkläppen” (1999)
Måkläppens utveckling under 1900-talet framgår av en serie teckningar och flygfoton från 1935-1997 i boken. Dessa samt observationer under de senaste åren tyder på att tillväxten av ön accelererat. Omkring 1950 började ön ändra form från hästsko till metkrok genom att främst den västra reveln sköt iväg mot norr. Det gick snabbt och vid mitten av 1990-talet fick Måkläppen kontakt med fastlandet 500 meter norr om Falsterbo fyr. Samtidigt tillkom en ny revel öster om den västra från början av 1980-talet. Den utvecklades i snabb takt och har fått nära landkontakt öster om Nabben.
Därmed omsluter Måkläppen Nabben som en griptång och en stor lagun har bildats mellan de båda revlarna. Som framgår av fotot nedan har en ännu större lagun bildats i söder. Båda dessa stora laguner ser ut att inom kort förlora kontakten med havet omkring Måkläppen genom att tilloppen stängs.
Huvuddelen av sanden på Måkläppen kommer från Skånes sydkust och har främst eroderats från avlagringar som morän och isälvssediment, vilka bildades under den senaste istiden. Vid stormar och strömmar från öster har sanden transporterats mot väster. Sannolikt härstammar en del av sanden på Måkläppen från de utgrävda sandmassor som dumpades i havet söderut vid byggandet av Falsterbokanalen i början på 1940.talet. Cirka 90-95% av sanden består av kvartskorn som ger sanden dess ljusa färg.
På Måkläppen och längs den växande stranden väster om Flommen finns även grus och stenigt material. Det består till ca. 70% av flinta och förkislad kalksten från den underliggande berggrunden, medan övriga delen främst utgörs av urbergsmaterial Gruset har sannolikt vaskats ut ur moränpartier under havsytan sydväst och väster om Måkläppen och des förlängning mot norr. Materialet kan ha spolats upp vid de stormar från väster som abraderat Måkläppens västra sida och gradvis flyttat ön mot öster. Arne Schmitz (1999) har i sin bok ingående beskrivit detta i sitt kapitel om de ”vandrande” sjömärkena.
Foto: Björn Hillarp
Dynerna på Måkläppen
Sedan Måkläppen bildades har ön ständigt varit utsatt för havets vågor och strömmar. Ön har dessutom bearbetats av vindar från olika håll. Därvid har havssanden eroderats, rört sig med vinden och bildat flygsanddyner
Flygsanden består till större delen av kvartskorn, som ger den dess ljusa färg. Kvartskornen härstammar från kvartsen i det svenska urberget av granit och gnejs och är resultatet av en lång nedbrytningsprocess, som sträcker sig över 100-tals miljoner år. Flygsanden på Måkläppen kan sägas vara slutprodukten i denna process.
Sanden är mycket lättrörlig i vinden. Den som vandrat på Måkläppen en stormig dag vet också att flygsanden har en blästrande verkan, som kan kännas direkt obehaglig. Sandstormen kan i det avseendet jämföras med upplevelsen av en snöstorm, som kalla dagar pinar ansiktet med sina iskristaller.
Längs Falsterbonäsets Östersjö- och Öresundsstränder är kustdynerna 5-10 m höga. Där har de bildats invid breda stränder, som givit upphov till rikligt med flygsand. De högsta dynerna där är bildade sent på 1900-talet (Ringberg 2011).
På Måkläppen når dynerna högst ca. 2-3 m över havet. Ön översvämmas då och då varvid stränderna och dynerna eroderas. Smala stränder och begränsad bildningstid ger där upphov till de låga dynerna (se fotot).
De nuvarande dynerna på Måkläppen är yngre än sent 1950-tal då ön började växa kraftigt och är successivt yngre norrut till mitten på 1990-talet, då ön växte så att den blev landfast. En bild av Paul Rosenius från 1917 visar att dynerna var högre då än nu och ca. 4-5 m höga. Man kan förmoda att även dagens dyner på Måkläppen då och då kommer att utsättas för havets översvämningar och förstöras för att sedan uppstå på nytt.
Låga flygsanddyner och flygsanddrift på Måkläppen.
Foto: Bertil Ringberg 2011